Meny

Du använder en gammal version av din webbläsare. Vänligen uppdatera för en bättre upplevelse.

Min väg tillbaka till livet

Krönika av PT-Fia, superbloggare och personlig tränare

Nu är det fyra år sedan jag insjuknade i utmattningsdepression. I mitten på juni 2012 kollapsade jag ännu en gång, blev sjukskriven och sängliggandes. Utan en aning om den kamp som väntade. Och tur är väl det – för hade jag vetat hur många timmar av panikångest, hur många månader av depression, hur många behandlingsformer och hur många avgrundsvrål i handdukar jag skulle få ta mig igenom så hade jag nog aldrig orkat försöka.

Hade jag vetat redan då att min väg till att börja må bättre innebar flera år av terapi, skamfyllda bakslag, identitetskriser och plötslig laktosintolerans som gick från att vara ett första symtom på stress till att bli något som blev en del av livet – så hade jag nog tvivlat på om jag skulle orka. Hur skulle jag ens kunna försöka lista ut vad som var min väg mot balans och ett friskt liv?

Man kan tro att vi kommit så långt att en person som blir sjuk i utmattningssyndrom med depression självklart får rätt hjälp. Att man slussas till en kompetent läkare, en förstående arbetsgivare och att man efter en längre vila är helt återställd. Jag kanske också trodde det innan jag själv blev sjuk. Men verkligheten bjuder på en annan bild.

Människor i alla åldrar och yrkesgrupper är idag fortfarande förvånansvärt oförstående till psykisk ohälsa. Jag kan tycka att jag hade det förspänt som ”bara” träffade två personer inom vården som ifrågasatte mig och hånfullt friskförklarade mig efter knappt två månader – när jag fortfarande insjuknade och precis började förstå (och acceptera) att jag faktiskt var sjuk, på riktigt. Nu har det snart gått fyra år sedan jag kravlade till läkaren utan att veta vad jag skulle säga. Jag visste ju inte vad det var för fel på mig, bara att det var fel på mig.

Såhär fyra år senare lever jag ett ”vanligt” liv igen. Jag jobbar heltid, ibland övertid. Jag har en fungerande vardag och de flesta ser på mig som en frisk person. Många frågar varför jag blev sjuk och det är alltid lika komplicerat att svara på. Det är egentligen bara jag, min terapeut och en nära vän som vet exakt varför min väg ledde rakt ”in i väggen”. Enkelt förklarat så var det en kombination av svag självkänsla, psykisk misshandel när jag bodde i USA (vilket gav ett obearbetat trauma), overkligt hög arbetsbelastning, ingen egentlig vila, en oförmåga att respektera min kropps signaler och det faktum att jag tycker väldigt mycket om att arbeta. Det är den korta och odramatiska versionen.

Något jag vill påminna om är att det ofta tar tid att bli sjuk i utmattningssyndrom. Många av oss är uthålliga och förbaskat envisa. Vi känner inte efter i första taget och stänger av allt vi kan för att slippa inse att vi kanske inte mår bra, eller faktiskt visar många symtom. Och ju längre vi drar ut på det och fortsätter stänga av, desto sjukare blir vi och resan tillbaka blir svårare och skörare. Det sägs att tiden det tar att bli sjuk kräver den dubbla för att bli frisk.

För mig var laktosintolerans och en krånglande mage ett tidigt symtom. Det övergick i en trötthet som inte botades med varken sömn eller vila, jag kunde inte längre dra djupa andetag, fick panikångest, försämrat minne, hjärtklappning, gick in i en depression, kunde sova 15 timmar i sträck och blev känslig för ljus, ljud och lukt. Och det är bara några av symtomen som drabbade min kropp och psyke. Men trots att utbrändheten och hela sjukdomsperioden är det värsta, mest skrämmande och vidrigaste jag hittills upplevt – så förde det ändå med sig något värdefullt:

Tack vare att jag tvingades genomgå det så har jag behövt avancera många steg i min personliga utveckling. Jag har tvingats lära mig att förstå min kropp, beteenden och svagheter på ett betydligt djupare plan. Sjukdomen har gett mig insikt om vad jag värderar i livet. Den har visat vilka människor jag bör hålla hårt i och jag har lärt mig att sätta gränser, att säga nej.

Utbrändheten är det vidrigaste jag upplevt – samtidigt som den ligger till grund för den trygghet som bor i mig idag.